fredag 8 februari 2013

Läs min recension av Norrbottens kammarorekster i dagens NSD

Du hittar den här!

På grund av platsbrist fick en del strykas. Hela texten, med några småfel korrigerade, hittar du nedan.

En ömsesidig förälskelse‏


Norrbottens kammarorkester, Mats Rondin, dir., Johannes Möller gitarr
Kulturens hus, stora salen
Torsdag kväll

Det finns tillfällen när det räcker med att man får höra den allra första tonen för att det är tydligt att det skall bli en magisk kväll. Torsdagens konsert med Norrbottens kammarorkester under ledning av Mats Rondin och gitarristen Johannes Möller som solist var ett lysande hörbart exempel på just detta.

Den klassiska konsertvåren med kammarorkestern kunde knappast få en bättre start. Wolfgang Amadeus Mozart bjuder på en lätt och luftig inledning i form av Divertimento i B-dur k. 137. Alltså hans 137e komposition, skriven som sextonåring. Underbara tongångar av ett musikaliskt underbarn underbart framförda. Mats Rondin är en mästare på att locka fram klanger och nyanser ur orkesterns olika delar utan att för den skull tappa greppet om helheten. Det är en fröjd för ögat bara att njuta av hans kroppsspråk. I Mozart flyger han och orkestern flyhänt fram. Extra kul är att Mats även pratar mellan verken om dem. det var länge sedan en sådan chosefri och naturlig ledare dirigerade.


Johannes Möller är inte bara en tekniskt skicklig gitarrist. Han har även det. En utstrålning som gör honom till mer än en man med ett instrument. Lyssna bara på soloinledningen i Leo Brouwers Concierto Elegiaco för gitarr, stråkar och slagverk. Det kubanska ursprunget lyser igenom detta läckra verk. Möller är magnifik med sitt glimrande gitarrspel. Det tar verkligen anden ur en som åhörare. Andäktigt vackert och skickligt. Som välförtjänta extranummer bjuder han på bevis att han även är en skicklig kompositör. De två solostyckena From the source to the sea, ur vilken en del spelas, samt To the mother är båda angenäma.

Efter paus bjuds så på en ljuvlig Jean Sibelius i den nationalromantiskt fina Rakastava (Den älskande). I sista satsen kan man riktigt höra det avslutande sorgsna farvälet. Mats professorskollega i komposition från Malmö Högskola, Rolf Martinsson ger i Kaliope ett starkt porträtt av de nio muserna i lika många satser. Ett drömskt verk där satserna och de tre delarna flyter in i varandra.


Det var längesedan en konsert med Norrbottens kammarorkester avnjöts med ett stort leende på läpparna rakt igenom. Men detta var en kväll där allting stämde. Det extatiska lilla extranumret exempelvis. Konsertens titel, Den älskande, handlade nog inte bara om Sibelius utan gällde även publikens kärlek till de den fick höra och artisternas till det de fick spela. Tala om en ömsesidig förälskelse.



Johan E. Skoglund

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar