Magnus Öström har efter sin tid som trumslagare i Esbjörn Svensson trio skapat sig ett eget namn med en gen grupp som spelar hans långa intrikata kompositioner. Är detta verkligen jazz är en fråga man nödgas ställa sig när man hör det som emanerar ut från scenen i Kulturens hus lilla sal denna torsdagskväll i slutet på september? Ja, det är det alla gånger blir svaret. Fast detta ständiga etiketterande av musik hjälper knappast en kväll som denna. Detta är musik. Utmärkt sådan dessutom. Varken mer eller mindre.
Det bjuds på åtta täta nummer där kvartetten på scenen verkligen visar hur det låtar när man är samspelta. Trotts att Johan Grayden bakom pianot och Rhodes gör ett gästinhopp märks det knappast. Eller hörs för den dalen. Gitarristen Andreas Hourdakis SAMT basisten Thobias Gabrielson är lysande även de.
Hela kvällen bjuder på en tät stämning som nästan går att ta på. Musikerna blir ett med publiken och det märks att materialet från gruppens två skivor kan de som hand i handsken.
Ballad for E är en rörande hyllning till sin forne barndomsvän och spelkamrat som verkligen griper tag i en ända i djupet av själen. Det är aldrig lätt att förlora en vän men här har Öström verkligen lyckats tonsätta den avgrundsdjupa sorg som Esbjörns bortgång måste ha betytt för honom och hans kreativa förmåga. Så skönt att han tycks funnit en väg ut ur det hela.
Hans kompositioner doftar sjuttiotal men är verkligen tidlösa även om de är mer rock än klassiskt vorden jazz. Men där har vi det igen. Detta ständiga etiketterande. Låt oss bara konstatera att vi fick oss till livs en resa in i Magnus Öströms egensinniga jazzuniversum. Frågor på det?