måndag 13 oktober 2014

Läs mina recensioner av Kvarett Quennerstedt och Bodens storband i dagens NSD

Plumpt rasistskämt på storbandsgalan

Gunilla Ask spelar tre härliga altsaxsolon. Håkan Broströms nyskrivna arr på En gång i Stockholm får fram allt de lyriska som även fanns i Monica Zetterlunds klangfulla original. Samma sak när hon ersätter Billie Holidays sonora stämma I You don’tknow what love is. Och The midnightsun never sets är len som bomull för öronen.
Eftermiddagens vokala gäst Olle Strandberg sjunger så det står härliga till Frank Sinatras That’s life med fin körinsats av kvällens tre Andrew sisters-damer, Emma Öhman, Therese Lundberg och Linnea Bäcklund.
I Tom Jones rytmiskt svängiga It’s not unusual, Delilahoch She’s a lady får både Olles röst och hela storbandet sig en svettig workout. Särskilt Anders Unéus bakom sin gitarr och Roger Sandberg på elbas. Den akustiska sprack tyvärr under gårdagens repetition.
På egen hand framför Emma Öhman Goldfinger, Therese Lundberg Diamonds are a girls best friendoch Linnea Bäcklund Tooclose for comfort. Alla riktigt bra. Så också stämsångsinsatsen i Give me some skin, my friendsamt när de förvandlas till HarmonySisters i Konvaljens avsked.
Den som läst recensionerna av senare års konserter vet att stjärngästsolister som Sharon Dyall, Ann-Kristin Hedmark och Claes Jansson verkligen inte gjort bort sig framför bandet. Tvärtom. Men det känns ändå rejälare med två norrbottniska förmågor längst fram på scen. Än en gång bevisas att lokalproducerat är bäst.
Åke Sundberg är som alltid primus motor när det gäller att få hit hemvändande musiker till bandet. Och Nore Sundkvist kommer åter igen hem och leder storbandet på allra bästa vis. Åke dirigerar bandet i ett eget svängigt arrangemang på Brazil där Kjell Vestberg bakom sitt trumset med KV tryckt frampå får slita välförtjänt. Även så i BudyRichMercy, merc, mercydär också Bengt Eks tenorsax ljuder fint.
Eftermiddagens enda smolk i bägaren är det plumpa och grovt rasistiska skämt Åke Sundberg dristar sig till att dra det i övrigt utmärkta mellansnacket. Inte ens på det glada 1950-talet då vitsen utspelar sig var sådant här kul. Men – detta till trots - en härlig höstlördag i oktober kan knappast avnjutas i bättre sällskap.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar