Monica Dominique är en fullkomligt lysande kompositör, dirigent, pianist, arrangör och estradör. Dominique dompterar på det skickligaste vis sina medmusikanter i Norrbotten big band och kvällens specialsammansatta kompgrupp. Hennes lillebror Palle Danielsson bakom kontrabasen, gitarristen Max Schultz, trumslagaren Chris Montgomery och slagverkaren Chris Bell.
Inleder gör en härlig triotolkning av Michelle Legrands You must belive in spring. Även om vi bara kan se ryggen på Monica så kan vi ändå fascineras av hur Palles blick möter Monicas i det kongeniala samspelet dem båda emellan. Kvällen kunde knappast få en finare inramning.
Sedan fortsätter hela rytmsektionen i en lika svängig som välspelad Blues. Innan det är dags för bandets blåsare att göra entré. Och som de gör det.
Monicas tresatsiga svit Inside the rainbowär en frisk fläkt till jazzkomposition. Hennes, enligt egen utsaga, travesti på Harold Arlens klassiker Over the rainbowär mästerligt skriven, arrangerad och framförd.
Citaten ur Trollkarlen från Oz-melodin samt Leonard Bernsteins inledning till Somewhereur West side story blandas fint upp med klanger ur Monicas egen tonverkstad.
Här ges upphov till många fina soloinsatser från bland annat Håkan Broström, Peter Dahlgren, Arvid Ingberg, Christine Carlsson samt Danne Johansson. De tre satserna är lika variationsrika som de färger de skall gestalta.
Efter paus bjuds så på den svettiga Det var som funken innan kvällens sångsolist Tommy Körberg äntrar scenen med den pondus och auktoritet som bara en sådan legend som han kan utstråla.
Sällan har väl Duke EllingonsIn a mellowtonelåtit så här vital som i Monicas för kvällen nygjorda arrangemang. Tommys pregnanta pipa är i högform rakt igenom. Hans egna kompositioner från Solar Plexus repertoar är tidlöst maffigt mäktiga.
Tänkvärda texter blandas med bländande melodier. Avslutande balladversionen av Rock around the clockär den perfekta pendangen på en magisk kväll som sent skall glömmas.
Jazzåret 2015 för Norrbotten big band och dess hängivna publik kunde knappast ha börjat bättre.

Chinis musikaliska porträtt skaver
På Malmö Konsthall ställer närvarande konstnärskollektivet Institutet ut en performance som består av två romska tiggare som sitter i ett vitt kalt rum två timmar om dagen. Debattens vågor har gått högas om detta är konst eller smaklöst.
Samma känsla får man efter att ha lyssnat på André Chini, när han dirigerar uruppförandet av sitt eget verk Traficking – she could be your daughter. Smärtan hos offren går inte att ta miste på i detta musikaliska porträtt som skaver obehagligt. Fascinerande att höra ett aktuellt samhällsproblem gestaltas i from av nutida konstmusik.
Alla sex i NEO är som vanligt skickliga intill det övernaturligas gräns. De hörs att orkester och dirigent verkligen brinner för den nutida musik man väljer att framhäva här.
Jukka Tiensu, Bety Jolas, George Aperghis, Kent Olofsson och Mauricio Kagel bjuder på modern klassisk konstmusik när den är som allra modernast.
Det frustande klarinettspelet från Kristian Möller får en att tänka på en åsna med hicka som nyser. Om man nu vill drista sig att i ord beskriva vad man nyss upplevt.
Att sitta på stora salen scen, med ett vitt skynke bakom sig och orkester framför sig är på pappret ingen dum idé. Det har gjorts förut men det enda unika man får ut av upplevelsen är en stånkande tur fram och tillbaka i trapporna samt en ingående studie av alla grå märken som täcker det svarta scengolvet.
André Chiní är inte bara en duktig dirigent och kompositör. Även hans mustiga mellansnack är en fin kontrast till musiken. Neo naglar fast dig vare sig du vill eller inte.