Snow divas är den häftigaste konserten som hittills upplevts i iskonserthallen. Inte lyssnats på utan upplevts, för detta är i mångt och mycket mer än bara tre skickliga sångerskor som sjunger opera och musikal så det står härliga till.
Kjell-Peder Johanssons regi är en stor del av detta lyckade koncept. Här får sångerskorna och sångerna blomma ut på ett teatraliskt vis som bara gör dem gott. Mycket gott.
Att låta de tre damerna ur Mozarts Trollflöjten rikta sin omsorg mot en snögubbe i plast är ett genidrag. Ihop med de skickliga sånginsatserna från Anette Strandljung, Charlotta Karlsson och Carina Stenberg är detta en vitalisering av detta välkända stycke som klår Kungliga operan senaste besök med hästlängder.
Det är så här opera är när den är som bäst, engagerar och tar tag i dig. Ett allkonstverk för alla sinnen, minsann.
Det är också befriande att man bestämt sig att ta konceptet divor hela vägen ut. När Charlotte Karlsson sjunger Poor unfortunate souls ur Den lilla sjöjungfrun gör vampen en välkommen comeback.
Carina Stenberg glänser i Nattens Drottning, återigen ett utsnitt ur Mozarts Trollflöjten. Och Anette Strandljung är komiskt kongenial i Skrattarian ur Strauss d. y. Läderlappen. Orkestermusikerna på isinstrumenten spelar helt i samklang med kvällens sångsolister.
Det är precis lagom med en timmes igloo-opera. Publiken applåderar så kraftfullt att avslutande Barkarollen ur Offenbachs Hoffmans äventyr får tas om ännu en gång, nu med publiken som medsjungande kör.
Det är folkligt förlösande när operakonsten kan reduceras till sådant här ystert publikfrieri utan att för den skull tappa sin substans eller seriositet. Det om något är stor konst. Vilket var precis vad denna afton bjöd på. Storartat!
Pärts ljuvliga körlyrik i domen
Arvo Pärts körlyrik är ljuvligt vacker. Monica Wasberg introducerar hans tonspråk som minimalistisk. Och så är det. Hans kompositioner innehåller inga skira utsmyckningar eller annat som stör musikens egen inre själ. Det är rakt och pang på. Lika ärliga och nakna som de religiösa texterna han tonsatt.
Morningstar, Tribute to Ceasar, NuncDimittisoch Da pacemdomineär fyra Pärt-pärlor som kammarkören och Monica förvaltar väl. Det bjuds på gåshudsframkallande stämsång där stämmorna bidrar till den reflektiva och meditativa stämningen som råder i domkyrkan under hela konserten.
Även att konsertens alla körverk är helt a capella gör också sitt. Här finns ingen orgel, piano eller orkester att luta sig mot. Kören har bara sig själv som skyddsnät och det räcker gott och väl i dessa triumfatoriska tolkningar.
Ett extra plus är att de svenska texterna finns tryckta i programbladet vilket gör det ännu mer trevligare och intressantare att som publik följa med i de som sjungs.
Efter Pärt så dags för Monica Wasberg att sätta sig vid den lilla orgeln och spela Leon BoellmannsPriere a Notre Dame. Ett lugnt, ljust och varmt, vackert litet stycke som är en prefekt kontrast och brygga mellan de något kargare körklangerna som omsluter det.
Frank Martins Mässa för dubbelkör innebär att kören får ändra på sin uppställning jämfört med Pärt, så det blir två körer av en. Mässan följer det traditionella mönstret i fem satser med Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och ett avslutande AgnusDei.
Här får vi återigen prov på varför klassisk körmusik skall upplevas live i en lokal med den akustik som Luleå domkyrka har. Alla nyanser och stämmor hörs på ett helt annat sätt än vad den bästa inspelning i världen kan åstadkomma.
Monica Wasberg och Luleå Kammarkör har ännu en gång skämt bort sin publik med en underbar sångupplevelse. Det tackar vi ödmjukast för.
Morningstar, Tribute to Ceasar, NuncDimittisoch Da pacemdomineär fyra Pärt-pärlor som kammarkören och Monica förvaltar väl. Det bjuds på gåshudsframkallande stämsång där stämmorna bidrar till den reflektiva och meditativa stämningen som råder i domkyrkan under hela konserten.
Även att konsertens alla körverk är helt a capella gör också sitt. Här finns ingen orgel, piano eller orkester att luta sig mot. Kören har bara sig själv som skyddsnät och det räcker gott och väl i dessa triumfatoriska tolkningar.
Ett extra plus är att de svenska texterna finns tryckta i programbladet vilket gör det ännu mer trevligare och intressantare att som publik följa med i de som sjungs.
Efter Pärt så dags för Monica Wasberg att sätta sig vid den lilla orgeln och spela Leon BoellmannsPriere a Notre Dame. Ett lugnt, ljust och varmt, vackert litet stycke som är en prefekt kontrast och brygga mellan de något kargare körklangerna som omsluter det.
Frank Martins Mässa för dubbelkör innebär att kören får ändra på sin uppställning jämfört med Pärt, så det blir två körer av en. Mässan följer det traditionella mönstret i fem satser med Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och ett avslutande AgnusDei.
Här får vi återigen prov på varför klassisk körmusik skall upplevas live i en lokal med den akustik som Luleå domkyrka har. Alla nyanser och stämmor hörs på ett helt annat sätt än vad den bästa inspelning i världen kan åstadkomma.
Monica Wasberg och Luleå Kammarkör har ännu en gång skämt bort sin publik med en underbar sångupplevelse. Det tackar vi ödmjukast för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar