The great american songbook har blivit ett fast begrepp och den rika sångskatten har tolkats i otaliga konstellationer, alltifrån solopiano till sångare uppbackade av storband och symfoniorkestrar. Men oftast har antalet vokala exekutörer varit begränsat till en eller möjligen två i form av duetter.
Så när Luleå kammarkörs månghövdade flerstämmiga röstresurs tar sig an dessa pärlor är det med spänd förväntan som åhörarplatsen anträdes. Kan Monica Wasberg och hennes korister få dess pärlor att gnistra ännu en gång?
Svaret på den frågan är jodå. Det går alldeles utmärkt. I vissa låtar svajar det till ibland men på det stora hela så är detta ett mycket lyckat drag.
Monica Wasberg står själv för kvällens alla arrangemang utom två och hon har verkligen lyckats utnyttja körens fulla potential.
Kvällens kompetenta kompkvartett bestående av Björn Råberg på piano, Tommy Lakso, gitarr, Hanz de Waard, bas och Sven-Erik Omberg på slagverk kan den här repertoaren på sina fem fingrar. Det hörs tydligt att detta är deras musik. Lakso, de Waard och Råberg bjuder på flera hörvärda solon som lyfter det hela ytterliggare ett snäpp.
Stardust, Solitude, All of me, Id don't mean a thing - både ballader och mer fartigare nummer kittlar skönt i kistan. I Lullaby of Broadway sjunger kammarkörens damer fint a capella. I Dinah är det herrarnas tur. Bäst är avslutande kvartetten med Stand by me, Smile, Bewitched och Ain't missbehavin.
Konserten är ett skolexempel på ett lyckat samarbete mellan kör komp och körledare. Konserten är döpt efter What a wonderful world och det är verkligen en underbar värld man får njuta utav.
Boris Christ – men var är Doris Christ?
Piteå kammaropera har på senare år skämt bort oss med operaföreställningar lika egensinniga och experimentella som bra. Årets upplaga är inget undantag. Förra årets föreställning Hjärtats nycklar blev en oerhört tragisk historia då dirigenten Mats Rondin avled mitt under turnén.
Men livet måste obönhörligen gå vidare. Och årets uppsättning är så långt man kam komma ifrån den scenografi som bjöds i kyrkor förra året. Nu är det tecknad stumfilm som utgör scenografin. Markus Fjellström står för musiken och Daniel Persson för librettot.
När undertecknad recensent läste en universitetskurs om opera-, operett-, och musikalhistoria på musikhögskolan i Malmö för Sixten Nordström hade han döpt kursen till Musikdramatik – en spegling av tiden.
Marcus Fjellström själv säger om operan; ”Den kan också ses som en slags framtidsvision utifrån 1920-talets perspektiv”. Så vilken tid speglar Boris Christ? För i en tid när det blivit populärt att förflytta klassiska operor till nutiden så är Boris Christ ändå på sitt sätt fast rotad i förra seklets första halva. Estetiken från musikaler som Chicago och Cabaret känns definitivt igen.
Markus Fjellströms gråa, svartvita animation som beledsagar sångarna är fascinerande och blir till en integrerad del av det allkonstverk som Boris Christ får sägas vara.
Sångarna, vilka alla står för finfina vokala prestationer, interagerar fint med det som projiceras bakom dem. Fast när texten de sjunger skrivs där blir det lite väl splittrat. Man vet som inte riktigt var man skall fästa blicken. Särskilt när de sjunger på andra språk än svenska. Då gör de dubbla textraderna det än mer förvirrande.
Musiken är översvallande som en opera skall vara och Norrbotten NEO har sällan spelat och låtit bättre, skicklige dirigenten Jonas Dominique leder dem med bravur.
När konsertsalen lämnas efter en och en halv timmes tät musikupplevelse är det med fler frågor än svar – precis som det skall vara med stor konst. Till exempel om man nu vill bryta mot så många operakonventioner, varför får då den messiasliknande gestalten vara en man? Boris Christ – var är Doris Christ?
Men livet måste obönhörligen gå vidare. Och årets uppsättning är så långt man kam komma ifrån den scenografi som bjöds i kyrkor förra året. Nu är det tecknad stumfilm som utgör scenografin. Markus Fjellström står för musiken och Daniel Persson för librettot.
När undertecknad recensent läste en universitetskurs om opera-, operett-, och musikalhistoria på musikhögskolan i Malmö för Sixten Nordström hade han döpt kursen till Musikdramatik – en spegling av tiden.
Marcus Fjellström själv säger om operan; ”Den kan också ses som en slags framtidsvision utifrån 1920-talets perspektiv”. Så vilken tid speglar Boris Christ? För i en tid när det blivit populärt att förflytta klassiska operor till nutiden så är Boris Christ ändå på sitt sätt fast rotad i förra seklets första halva. Estetiken från musikaler som Chicago och Cabaret känns definitivt igen.
Markus Fjellströms gråa, svartvita animation som beledsagar sångarna är fascinerande och blir till en integrerad del av det allkonstverk som Boris Christ får sägas vara.
Sångarna, vilka alla står för finfina vokala prestationer, interagerar fint med det som projiceras bakom dem. Fast när texten de sjunger skrivs där blir det lite väl splittrat. Man vet som inte riktigt var man skall fästa blicken. Särskilt när de sjunger på andra språk än svenska. Då gör de dubbla textraderna det än mer förvirrande.
Musiken är översvallande som en opera skall vara och Norrbotten NEO har sällan spelat och låtit bättre, skicklige dirigenten Jonas Dominique leder dem med bravur.
När konsertsalen lämnas efter en och en halv timmes tät musikupplevelse är det med fler frågor än svar – precis som det skall vara med stor konst. Till exempel om man nu vill bryta mot så många operakonventioner, varför får då den messiasliknande gestalten vara en man? Boris Christ – var är Doris Christ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar