Melissa Aldana & Crash Trio
Kulturens hus
31 januari
Att den chilenska jazzsaxofonisten Melissa Aldana vann 2013 års Thelonius Monk internationella saxofontävling är föga förvånande när man hör henne spela live, in action. Hon har en egen stil full av fräschör utan att för den skull ge avkall på den klassiska tidlösa jazz-idiomen.
Hennes Crash Trio som förutom Melissa själv på tenorsax består av basisten Pablo Menares och trumslagaren Allan Mednard är en skickligt samspelt skara musiker som kan varandra utan och innan.
Den sex låtar långa spelningen är 75 härliga jazzminuter utan en enda tråkig sekund. Melissas egna kompositioner är alla aptitretande läckerbitar som får pulsen och rytmen i blodet hos publiken att kraftfullt stegra sig av yster glädje.
Även Pablo Menares får visa med ett nummer vilken duktig kompositör även han är. Alla tre medverkande är skickliga utövare av sina respektive instrument och även om Melissas fräcka saxofonspel står i centrum får både trummis och basist flera tillfällen att glänsa med välspelande solon.
Avslutande Sonny, en hyllning till idolen Sonny Rollins är en fartfylld sak där Rollins egna kompositioner som St. Thomas fint vävs in i Aldanas egen tongångar. Och tolkningen av standarden I’ll be seeing you bjuder på känslofyllt balladspel när det är som bäst. Melissa Aldana och Crash Trio bjöd på en kväll som sent skall glömmas.
Hyllning med sylvassa solister
MUSIK
From Me to You
Arrangör, dirigent: Tom Trapp
Solister: Mats Öberg, Napoleon Murphy Brock, Josie James, Byron Miller och Zad McGough
Medlemmar från Norrlandsoperans Symfoniorkester
Norrbotten Big Band, med Morgan Ågren och Max Schultz
Kulturens hus, stora salen
Lördag den 30 januari
Kvällens drivne dirigent och tillika utsökte arrangör Tom Trapp har skapat superläckra kostymer åt George Dukes välklingande musik. De sitter som en smäck från början till slut.
Sällan har Norrlandsoperans symfoniorkester och Norrbotten big band låtit så här entusiastiska. Snacka om synergieffekter. Till detta bidrar kvällens alla sylvassa solister.
Mats Öberg på flygel och keyboard visar ännu en gång vilken urskicklig musiker han är. Hans solospel är precis så intrikat och egensinnigt som hos George Duke själv. Det krävs en stor musiker för att ersätta en annan storhet.
Mats ständige följeslagare Morgan Ågren bakom trummorna är också han en fröjd att följa konserten igenom. Och Max Schultz är lika flyhänt på sin gitarr oavsett om den är elektrisk eller akustisk.
Som grädde på moset har vi kvällens amerikanska gäster, vokala trion Napoleon Murphy Brock, Josie James och Zad McGough samt elbassisten Byron Miller. Både Brock, James och Miller har spelat ihop med George Duke vilket både hörs och märks.
Detta är en kärleksfull hyllning till en alltför tidigt bortgången nära vän och spelkamrat. Enda missräkningarna är att sången tyvärr är för lågt mixad och dränks i de kraftfulla musikbakgrunderna samt att programbladen tagit slut.
Musikaliskt rör sig kvällen genom allt ifrån en Star Wars-inspirerad fanfar via renodlad storbandsjazz till drömskt filmiska tongångar, folkmusik och popsånger.
Avslutande Dukey treats blir till en funkig psykedelisk workout som får lokalen att koka. Samma sak innan paus då Napoleon Murphy Brook spelar ett svinhäftigt flöjtsolo i Frank Zappas mäktiga Inca Roads.
Det gamla talesättet ju fler kockar desto sämre soppa fick sig en rejäl törn denna kväll då vi bjöds på en angenäm anrättning där det var lika trångt som varmt på den stora scenen.
Johan E. Skoglund
Sällan har Norrlandsoperans symfoniorkester och Norrbotten big band låtit så här entusiastiska. Snacka om synergieffekter. Till detta bidrar kvällens alla sylvassa solister.
Mats Öberg på flygel och keyboard visar ännu en gång vilken urskicklig musiker han är. Hans solospel är precis så intrikat och egensinnigt som hos George Duke själv. Det krävs en stor musiker för att ersätta en annan storhet.
Mats ständige följeslagare Morgan Ågren bakom trummorna är också han en fröjd att följa konserten igenom. Och Max Schultz är lika flyhänt på sin gitarr oavsett om den är elektrisk eller akustisk.
Som grädde på moset har vi kvällens amerikanska gäster, vokala trion Napoleon Murphy Brock, Josie James och Zad McGough samt elbassisten Byron Miller. Både Brock, James och Miller har spelat ihop med George Duke vilket både hörs och märks.
Detta är en kärleksfull hyllning till en alltför tidigt bortgången nära vän och spelkamrat. Enda missräkningarna är att sången tyvärr är för lågt mixad och dränks i de kraftfulla musikbakgrunderna samt att programbladen tagit slut.
Musikaliskt rör sig kvällen genom allt ifrån en Star Wars-inspirerad fanfar via renodlad storbandsjazz till drömskt filmiska tongångar, folkmusik och popsånger.
Avslutande Dukey treats blir till en funkig psykedelisk workout som får lokalen att koka. Samma sak innan paus då Napoleon Murphy Brook spelar ett svinhäftigt flöjtsolo i Frank Zappas mäktiga Inca Roads.
Det gamla talesättet ju fler kockar desto sämre soppa fick sig en rejäl törn denna kväll då vi bjöds på en angenäm anrättning där det var lika trångt som varmt på den stora scenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar